Sedan jag har läst Paulo Coellos Alkemisten tänker jag ibland på tecken. Alltså att livet ibland försöker säga mig saker. Oftast ser jag ironiska tecken. Ett exempel på ett sånt är när vi i fredags städade hela lägenheten och redan på lördag har vi en sandlåda i hallen, ut spilld mat på köksgolvet och 20 st ekollon utlagda på strategiska platser på golvet... Då tänker jag att det är ett tecken på att det är rätt så onödigt att storstäda och att jag borde sänka mina krav på renlighet och istället köpa inneskor med tjocka sulor.
Men i dag har jag kollat upp marknadsföringskurser på högskolan och hittade en som gick på kvällstid. Det vore himla intressant att lära sig marknadsföring, det är något som jag är rätt dålig på och som verkligen borde vara en större del av min keramikverksamhet . Jag har också börjat skissa på ljusstakar som jag skulle vilja dreja och drömt om en egen ateljé... Och så ringer min vän Jenny och känner nån, som känner nån, som känner nån som har en affär där jag kanske kunde få ställa ut min keramik. Konstigt hur livet ibland hjälper mig att tro att jag är på rätt spår.
