Att vara mamma har gett mig så otroligt mycket, jag har växt mer de här sju åren än jag gjort sammanlagt under mina andra år. Men det har också gett mig ett ständigt dåligt samvete och känslan av att inte vara värdig. Oftast så känner jag att vi inte räcker till, att vi borde göra mer. Ni är helt fantastiska mina två döttrar och
att jag inte skulle "fucka upp" er på någotvis verkar ibland orimligt.
Det är så många beslut som skall tas som inte alls är självklara: Är ok
att er största idol är Barbie?, Är det ok att ni nästan aldrig får lagad
mat till kvällen?, Är det ok att jag av ren trötthet står och skriker på
er när saker inte går tillräckligt fort?, och är det ok att jag blir glad
över att ni verkar gilla shopping lika mycket som jag??.... Nej, de här
sakerna är förmodligen inte ok. Jag gör en himla massa fel som mamma och
min ambition har aldrig varit att vara den bästa mamman.
Men så kommer dagar som igår när vi alla tre sitter i ateljén och ni för första gången får dreja. Då fick jag känslan av att detta är något som jag kan visa er, jag kan ju ge er detta. Jag blir så stolt över er, när ni kämpar mot leran med era små händer. Och jag blir så glad över att ni upplever lyckan i att få göra en egen ljuslykta.
Vissa dagar alltså.... lycka!
